Det utrymme mellan formella processer där varningssignaler syns, men ingen tar ansvar. Mellan policy och praktik. Mellan chef och HR. Mellan det som sägs på fikarasten och det som hamnar i protokollet.
På pappret är allt under kontroll. Det finns en rutin för varje situation, en process för varje typ av ärende, en policy för varje risk. I praktiken sker det viktigaste i kaffeautomatens närhet, i en obesvarad fråga, i en blick som inte följs upp, i ett samtal som aldrig kommer.
Det farligaste i glappet är inte att folk inte ser. Det är att de ser och ändå tiger. Den som står bredvid och anar att något är fel, men inte vet vad den ska göra, så den gör ingenting.
Tystnaden är inte elak. Den är osäker. Men resultatet blir detsamma: glappet förblir tomt. De allra flesta som inte säger något är inte onda. De är osäkra. Och det är den osäkerheten en organisation kan göra något åt.
Osäkerhet om observationen är värd att rapportera. Att benämna en känsla är svårare än att benämna ett faktum.
Rädsla för att överskrida sin roll, att klassas som skvallrig, att skada en kollega som kanske inte hade tänkt så.
Otydlighet om vart en signal ska tas, och vad som händer sen. När vägen är otydlig väljer människor tystnad.
Du behöver inte ha alla svar för att göra något. Att fråga ”hur mår du egentligen?” är att göra något. Att säga ifrån när en ton blir fel är att göra något. Att ta en oro vidare till rätt person är att göra något.
Vad som helst är bättre än ingenting, för ingenting är det enda som garanterat lämnar glappet tomt. Den första, minsta handlingen är alltid den som är värd mest.
Sjukfrånvaro, personalomsättning, beslutstid, juridiska tvister, NPS, kundnöjdhet. Här mäts arbetet, men det är inte här arbetet sker.
Att lyfta luren. Att hålla samtalet. Att benämna det som ses. Att skjuta upp eller agera. Det är beteenden som producerar utfall, inget annat.
Vad chefen tror om sig själv, om sin roll, om kollegorna. De få djupare antaganden som styr alla beslut. Här gör vi det egentliga arbetet.
Glappet syns tydligast i siffror när vi tittar på våld i nära relationer som en arbetsplatsfråga. Just där har forskningen sett efter. Men dynamiken, att se utan att agera, är densamma i alla glapp.
av utsatta för våld i nära relation trodde inte att deras situation påverkade kollegorna.
av utsatta hade oplanerad frånvaro på arbetet som följd av våldets konsekvenser.
produktions- och effektivitetstap i Norge under ett år. Närmsta jämförbara nordiska räkning.